"Paolo Maldini som Mona Lisa

San Siro är ett rymdskepp i vårnatten.

Det lyser, värker, bultar, sjuder som en muskel, som en tappad tand i Coca-Cola, som magen när man är kär, som lkvällsjuset över kyrktaken i Trastevere när man var ung och välsignades med lätta vingslag över ögonlocken som man borstade av sig på den vackert lummiga innergården efter ett hemligt kärleksmöte och man gick tillbaka över bron med vattnet smaragdgrönt där nere och nunnorna som pingviner i flock och bara en och annan turist uppe...

Men nu är det Milano som blixtrar och sjuder och Paolo Maldini har börjat räkna ner sitt liv som fotbollspelare och han måste känna det som en som lämnar landet; "nu går jag till den här affären för sista gången" men i Maldinis fall är det "nu spelar jag mot Juventus för sista gången",  men på fler än ett sätt är fotbollen ett heligt land för honom, och han har varit president i detta land i tjugo fyra år, och det måste bli en tunnel rakt in i honom, full av minnen, en resa i tiden, tillbaka till 1985 då han började sin nästan overkliga karriär och han ler under hela matchen men det är ett Mono Lisa -leende, det glider undan, det rör sig som kärlek över hans vackra ansikte, och när Juventus kvitterat är han fortfarande glad, och han hänger inte riktigt med i svängarna när Amauri sätter fart men han står fortfarande rätt, han bryter passningar, han spelar enkelt och behärskat...

Jag tänker att han varit med mig i mer än halva mitt liv och det har nästan inte gått en vecka av detta halva liv som jag inte tänkt på honom och på det sättet har han betytt mer för mig än många av mina flickvänner, på det sätter har Maldini betytt mer för mig än många av mina vänner, trots att vi aldrig träffats, trots att han inte ens vet att en sådan som jag existerar.

Men det spelar ingen roll. Kärleken tar inte hänsyn till sådant."

Skrivet av Marcus Birro   2009-05-11 10:03:49.  
http://blogg.expressen.se/birro/