Vissa matcher blir det mer påtagligt än andra att han inte länge är med. Att Paolo Maldini inte längre drar på sig den rödsvarta matchtröjan med nummer 3 tryckt på ryggen omgång efter omgång. Derbymatcherna är just sådana matcher. Han var som vanligt så overkligt snygg där han stod på hedersläktaren ikväll.
---

Tänkte publicera en förbannat bra text som Marcus Birro skrivit på sin blogg idag:

"Det är svårt att ens tänka sig ens liv utan Paolo Maldini.
Under så lång tid, under alla de där åren, var han en fast punkt, en hamn, en mästare att ty sig till.

Själv växte man upp, spelade pojkfotboll, upptäckte tjejer, lyssnade på Imperiet, tog studenten, levde på socialbidrag, drömde om attt bli författare, gav ut en bok, blev fyllo, blev nykter, vann priser, fick barn...

Genom hela livet fanns han där. Paolo Maldini.
56 derbyn har han spelat. Nu är han inte med längre och det är en sorts stilla sorg över att vi alla blivit så gamla att mästaren inte spelar fotboll längre.Han var med i alla VM och EM mellan 1988-2002.

I Italiens första VM efter hans avsked från landslaget vann Italien guld. Det är en sorg i hans liv. Han har berättat om den i flera intervjuer.

Men han är ändå störst. Det spelar ingen roll att han inte fick vinna VM. En del människor är störst ändå.
Han kommer leva för evigt, Maldini."
---
Hade det inte varit för den gode Paolo hade jag kanske aldrig blivit Milanista, kanske hade jag inte älskat fotboll på samma sätt som jag gör idag? Hemska tanke, den gränslösa kärleken borde alla få uppleva.
Paolo Maldini, mitt livs första och hittils största kärlek.